Den svenska debatten om skuldkris är ibland ytlig och vilseledande. Den utgår på sin höjd från ”hur påverkar detta oss” för att sedan snabbt återgå till restaurangmoms eller sommarjobb. Ordet ansvar överutnyttjas och utgår endast ifrån att det handlar om oss (läs Sverige). I kristider blir protektionismen och egoismen det ända svaret mot kapitalism och ett otillräckligt ekonomiskt system. Det är både tragiskt och löser knappast några problem.
Europas skuldkris har drabbat Grekland värst, men fler står på tur. 2010 nådde Grekland en statsskuld på drygt 140 procent av BNP. Detta har lett till att långivare ständigt höjer sina utlåningsräntor för att våga låna ut. Grekland har tvingats ta nya lån för att kunna betala de stigande räntorna på de gamla lånen. Samtidigt står den grekiska regeringen handfallen inför ett ekonomiskt system som gett marknaden större makt än människor i demokratier. Dagens system har inneburit att ”minskningen” av de offentliga utgifterna som gjorts i Grekland den senaste tiden är i samma storleksordning som de ökande ränteutgifterna efter att ratingföretagen nedgraderat greklands betalningsförmåga.
Sommarens demonstrationer vid Syntagmatorget i Aten handlade framförallt om detta. Trots att Grekland skurit en tredjedel av sin välfärd, höjt moms och sänkt lönerna med uppemot tjugo procent så uppgår summan till att endast kunna betala de ökande ränteutgifterna. Samtidigt fortsätter den grekiska överklassen att nolltaxera.
Långivarna, i detta fall Euroländerna, beskrivs som generösa när ”räddar” grekerna från kollaps. Frågan är om Euroländerna istället bidrar till att kollapsen blir större och mer smärtsam. Metoderna för krishanteringen känns igen från SMS- låneföretag. Euroländerna är i detta fall inte bättre än ett SMS- låneföretag som bidrar till att människor som befinner sig i kris hamnar i en ännu större kris. Varför? Jo, för att företagen fortsätter låna ut till en oskäligt hög ränta. Skillnaden när det handlar om privatpersoner är att då ses SMS låneföretagen som de onda medans när det handlar om stater så beskrivs de som generösa.
Men hur går debatten när SMS låneföretaget är en ekonomisk zon och privatpersonen ett land i syd Europa?
På svenska dagbladets debattsida lördagen den 3:e september skriver liberalen Adam Cwejman att Grekland bör ”få” lämna Euron. Jag skulle inte ens vilja tänka tanken hur den argumentationen skulle sett ut om det handlade om en enskild person i skuldkris som diskuterade med sina vänner eller familj.
Flera ledarsidor har länge pläderat att grekerna levt över sina tillgångar med lyxpensionärer och en omotiverat bred välfärd som nu måste stryka på foten. Sanningen är att grekernas pensionärer får ut i snitt 300 euro i månaden samt att grekiska skolor har svårt att öppna när en tredjedel av lärarkåren förlorat sina jobb.
Lösningen för ett land i Greklands situation är varken uteslutning från Eurozonen eller fortsatt slakt av den grekiska välfärden. Istället bör initiativen snarare handla om rimligare utlåningsräntor till Grekland, få den välbärgade överklassen att sluta nolltaxera och stötta ett land i kris.